Isak och kulan

Han hittade den i sandlådan och en minut senare förvandlades han till Gollum. Hans mamma kanske inte tyckte att en lite glaskula som han tvunget skulle lukta på hela tiden var den bästa leksaken, men tydligen gjorde den där kulan att han plötsligt kunde läsa tankar. Så fort jag ens började fundera på hur jag skulle ta den knöt han sin lilla hand om den så att knogarna vitnade och tittade på mig med vild blick. Eventuellt fräste han också. Svårt att avgöra eftersom att det blåste så mycket den dagen att allt ljud drunknade i vindarna. Hela vägen hem höll han den i handen. Hela vägen upp för trappen. Hela tiden medan jag tog av honom ytterkläderna. Sedan tog jag fram en läkerolask och då var kulan plötsligt glömd (och gömd. Av mig.),

Nu är det jul, här i vårt hus

Idag fuskade jag och satte upp en stjärna i vardagsrummet. När man har druckit julmust sedan slutet av september känns det inte så jätteradikalt med en adventsstjärna två dagar innan första advent-veckan, men det finns säkert någon granne som blir upprörd ändå. Isak blev allt annat än upprörd i alla fall. Detta måste ha varit det bästa som hänt honom på hela veckan. Jag satte upp stjärnan när han sov middag och tände den lagom till han vaknade. Vi hann inte mer än gå över tröskeln till vardagsrummet innan han började peka och pladdra på (på något som för tillfället låter lite som japanska). Sedan kravlade han upp i soffan i full extas och slet i min arm under glada tillrop, så att även jag skulle peka på detta spektakel som hängde i fönstret. Efter det började han slå saker, som han vet att han inte får, mot bordet och varje gång han fick skäll skrattade han och pekade på stjärnan. En tydlig och framgångsrik fint eftersom att det inte finns någon i denna värld som kan fortsätta vara arg på någon som är så rar när han är glad. Oerhört manipulativt. Blir nästan lite stolt.