Hej då på en stund

Vi försöker packa det sista för en resa till Skåne. Det går sådär. Den här lilla ministern vill nämligen bara vara glad om han blir gungad i sittern. Jag trodde att jag hade lyckats lura honom till sömns i vagnen men efter två nanosekunder vaknade han helt otroligt missnöjd (och besviken på sin mor av blicken att döma). Så nu gungar jag medan Alex donar och sedan byter vi av och jag fattar som vanligt inte hur vi hade klarat av detta liv om vi var ensamstående eller ojämställda.

Det är i alla fall hans eget finger...

Jaha. Det är tydligen väldigt mysigt att ligga på mage. Jag tänkte ju att vi skulle öva på att lyfta huvudet men Isak tänkte visst att han skulle börja suga på tummen istället. Det var det vi INTE ville skulle hända. Men man är ju som man är. Alla rädslor för framtida hästbett och tårfylld avvänjning drunknade snabbt i den stolthet jag kände över att han lyckades träffa rätt.

Lyckan över att upptäcka sin hand:

Bilden bredvid "nöjd" i ordboken.

Föräldragruppen

Om vi börjar med vad jag tyckte: njae. Alex var tvungen att jobba så jag fick gå själv med Isak. Jag är troligen äldst. Jag är troligen den enda som har läst något om genusvetenskap och som vill att mitt barn ska få utvecklas som individ och inte utifrån en påtvingad könsroll. Jag är troligen rätt ensam om att inte tillägga att jag är nöjd så länge mitt barn är nöjt i varje mening (det säger ju sig själv - föräldrar som tenderar att vara av en annan åsikt brukar i regel ha ganska missnöjda barn). Men kanske kom det där sista med att de flesta verkar vara lite yngre, lite ängsligare och lite mer ihärdiga i att vara lillgamla än vad jag är.

Två av mammorna var okej trots allt. Isak verkade dessutom väldigt tillfreds i den där gruppen så vi kommer att fortsätta gå. Han snackade, kollade in folks tröjor och hade en utdragen diskussion med Elsa (dotter till en av de två mammorna som var okej). Väldigt sött. Ett under att han var på ett så strålande humör trots att träffen kom i vägen för förmiddagsluren. (Ett under att JAG ens var på ett humör med tanke på hur lite jag sov i natt).

Barnmorskan sade säkert femton gånger att vi absolut inte ska jämföra oss med varandra. När det var dags att ligga på mage på golvet insåg jag ändå snabbt att vi nog måste öva lite mer på det här hemma. Det har bara inte blivit av eftersom att han har gillat sittern så mycket (och för att katten tyckte att babygymet var en utmärkt toalett). När de andra bebisarna stödde sig på sina armar och tittade upp i taket låg således Isak platt ner med ansiktet i mattan och grymtade. Efter en timmeslång minut segade han upp huvudet två centimeter över marken, vände det åt åt sidan, lade det ner och somnade. Det var så klart himla skönt och avslappnande det där. Efter två minuter kom ett högljutt "BROOOOOINK" följt av en relativt stor olycka som gjorde mig väldigt, väldigt tacksam över att jag lyckades rafsa med mig ett ombyte i sista stund innan vi gick hemifrån. Jag var väl inte den stoltaste av mödrar just då, kan man säga. Isak verkade däremot väldigt glad över vad han åstadkommit.

Passade på att väga honom när jag bytte på honom och även om han kanske inte kan lyfta huvudet högst så lär han i alla fall väga mest (vilket är en bedrift i sig vid tio veckors ålder anser jag). Nästan prick sju kilo. 6997 gram för att vara exakt. Och han såg såklart ut att vara en månad äldre än alla andra (som såg ut att vara mindre än vad han var när han föddes).

Vi avslutade allt med att gå 6.87 kilometer med Hedvig och hennes mamma (som också var helt okej, trots att jag inte minns vad hon heter).

Ett socialt geni (hade tidigare erfarenheter gjort mig vis hade jag väntat med att skriva det här inlägget till imorgon)

Kontentan av en grillning hos Frallans professor i Täby i lördags och ett besök på jobbets filial i Handen idag är att man kommer väldigt långt med joller, leenden och sömn i sociala sammanhang. Om man är nio veckor alltså. Tror inte att Frallans professor hade blivit lika imponerad om det var jag som jollrade och sov genom grillningen. Hur som helst så är detta så klart fantastiskt skönt och nervositeten som tidigare varit ganska påtaglig inför varje offentligt framträdande är på väg att försvinna helt. Trots att jag blev lite bränd av att konstatera "ja jag har ju i alla fall sluppit mjölkstockning" (avverkade den tredje i helgen) kastar jag mig alltså djärvt in i leken igen och konstaterar: vi har världens bästa besöksbebis.

Nu återstår det bara att se hur han klarar den stora prövningen imorgon. Första föräldraträffen (vid den okristliga tiden tio på morgonen, vilket ökar oddsen för att vi båda kommer att jollra, sova och dregla den här gången, vi som i vanliga fall inte går upp förrän tio). Bli inte förvånade om jag skriver nästa inlägg svärandes.

Min första Mors dag-present

Nästan en hel vakennatt och en son som ville äta en gång i timmen från klockan fyra. Tack!

Kompisar

Det tog ungefär åtta veckor, men i förra veckan hände till slut det vi har hoppats på. Sabbat erkände Isak genom att revirmarkera honom. OBS OBS inget snusk! Han revirmarkerar genom att stryka sin kind mot en (samtidigt som han förmodligen tänker "MIN"). Isak blev alltså inte blöt och förnedrad, bara lite förvirrad.

Hemma bäst, som man säger.

Klarade av tre timmar jobbfest idag och sammanlagt fem timmar utan Isak. Det gick över förväntan bra, trots den ständiga frågan "men är det inte väldigt jobbigt för dig att vara ifrån din son"?. "Ungefär lika jobbigt som det är för Alex när han måste jobba, skulle jag tro. Vad vänligt av er att påminna mig." sade jag. Tänkte att piken var ganska tydlig, men det tänkte inte alltid mottagaren som fortsatte beskriva varför det skulle vara jobbigt. "Jo men du vet, du måste ju känna dig helt tom nu när han inte är med." "Det är väl som att en del av dig fattas nu?" "Saknar han dig inte" och så vidare.

Vid ett tillfälle gjorde jag ett försök att utveckla varför det kan vara lite skönt att lämna hemmet själv en längre stund TROTS att jag är mamma. Isak gillar helt enkelt inte att vara ensam när han är vaken vilket innebär ganska begränsat med tid till det jag själv behöver. Som lunch (chipsrester, en näve nötter och tre bananer igår). Eller toalettbesök (vi är väldigt glada över bärselen och att Isak inte kommer att minnas den här tiden). För en av mina kolleger var den här informationen så traumatisk att hon var tvungen att skrika i falsett "AKTA DIG DU SKÄMMER BORT HONOM!". Sedär. Och jag som trodde att problemet var att jag inte var närvarande? Börjar ganska så snabbt att förstå varför så många mammor har så dåliga samveten. Är det ens möjligt att skämma bort en människa som är nio veckor, för övrigt?

Håhå jaja, förutom allt det där var det en mycket trevlig tillställning även om det var ännu trevligare att möta min fina lilla familj vid pendeltåget när jag skulle hem. Och det var väl just allt det som gjorde det värt att lämna hemmet i fem timmar. Känslan av att komma tillbaka. Därför kommer jag att göra om det igen. Trots att det gör mig halv och tom och gudarna vet vad.

Värmebölja. Typ.

Vi blir lite utslagna av värmen här. Isak, som verkar ha fått förbränningen efter sin far, svettas så att han ser ut som en nyfödd när han ammas. Dessutom hatar han när det blir för varmt och skriker gärna som när han såg dagens ljus för första gången så fort han tappar tutten. Vilket han gör hela tiden i sina försök att sprattla bort värmen. Och då är vi inte över 25 grader än. Vi hoppas alltså på fler moln här borta Polman!

Det går framåt

Från den ena dagen till den andra började killen med ko-brallorna att prata (eller långjollra kanske det heter i nioveckorsåldern). Det var en av de positiva ringarna på utvecklingssprångets vatten så att säga. Nu väntar vi bara på språnget som för med sig de tysta nätterna. Och så hoppas vi att de nya, fräsiga byxorna inte gör de nattliga grymtningarna till råmanden under tiden.

Arla morgonstund

Helt klart den bästa tiden på dygnet, enligt somliga. Ibland vaknar han gråtandes efter en tupplur mitt på dagen. Förmodligen för att det inte är morgon, kan man tänka.

Ett geni i arbete

Ibland slår han till och med sig själv med häpnad:

Det här är Isak 8 veckor:

Fysiskt:
62 centimeter lång och 6.62 kilo tung perfekt hörande bebis utan skorv (än så länge, förutom ett falskt larm för en månad sedan).

Färdigheter:
Ler, skrattar ljudlöst, glädjespritter och jollrar lite i mjugg. Har börjat föra handen mot det som är intressant och bär hela sin vikt på sina små hjulben. Lyfte huvudet redan i magen. Växlar från gapande glad till skitarg under sekunden. Möter ofta världen med ett "eeeööö".

Person:
En på det hela taget ganska glad liten filur mellan gnällen, utom när han är mitt i ett utvecklingssprång. Blir tyst av pruttljud, skramlig musik och dålig country. Gillar att duscha, byta blöja, titta på mönster och skuggor, att försöka föra in hela näven i munnen samt att suga på ett vuxenfinger. Sover helst i rörelse eller på någon av sina mor- eller farföräldrar. Har ett sprudlande morgonhumör men gillar inte kvällar särskilt mycket. Står gärna med stöd i vuxens knä och är i allmänhet en nyfiken betraktare av det som händer runtomkring.

Går under namnen namnen Isak, Fisak, Knorrvas, Jonsson och Fisen. Vill helst ha uppmärksamhet hela tiden - även när han sover. Är bäst.

Rekordbebis

Idag gick vi längre än någonsin. En mil och tre kilometer med barnvagn och Emma som hälsade på. Det var så jobbigt för Isak att sova sig igenom denna rekordmarsch att han ligger och tar igen sig i babysittern nu. Emellanåt ler han lite belåtet i sömnen åt sitt stordåd. Väldigt lugn är han. Så lugn att det på det hela taget är ganska svårt att förstå att det här är samma person som bara kan sova på natten om han får fäkta hysteriskt med armarna och grymta som en gris samtidigt. Och trots detta eviga fäktande och grymtande är han ändå, till skillnad från sina föräldrar, alltid så här pigg varje morgon:

Ibland undrar man om han verkligen är vår son.

När knoppar brister osv.

Det är inte kolik, det kallas utvecklingssprång. Det är "positivt" och "meningsfullt" enligt barnexperter och det skapar ett litet monster som skriker tills alla slutligen däckar av pur utmattning:

Jag förstår honom. Jag hade också blivit skitförbannad om världen envisades med att förändras så fort jag hade lärt känna den, men jag har en liten, liten bit kvar innan jag kan säga "positivt och meningsfullt" om att kvarterets argaste bebis skriker sig sönder och samman. Kalla mig för all del pessimist.

Mycket slit för lite ull, sa kärringen när hon rakade grisen

Den här lilla snutten får ni se med andakt för JÄVLAR vilket jobb det var att få in den i bloggen på rätt håll och i rätt storlek utan att väsentligheten skulle försvinna. Hur som helst, Isaks första officiella filmframträdande:

När livet ger dig mjölkstockning - ge din son en randig klänning.

Det här kan mycket väl ha varit den mest spännande dagen i Isaks liv och den kostade bara 49.90 på HM. Det dåliga samvetet över att sitta inne när solen skiner och att jag köper för mycket kläder - borta. Mer kläder till mamma, mer glädje till Isak alltså. Se det som ett tips!

Idag somnade Isak mitt i luftgitarrsolot

Så trötta var vi. Vi skulle ha åkt till Liljeholmen för att träffa Alexandra och sexveckors-Nils, men Isak försökte hosta upp en lunga på morgonen. Dessutom var den utlovade solen regn så vi höll oss hemma. Alltså gick vi inte en tvåtimmarspromenad som vi brukar göra heller. Och ja, så här 33 år efter min födelse får jag väl erkänna att de vuxna har haft rätt hela tiden. Man blir piggare av frisk luft. Ni ser ju själva på bilden hur det gick när vi inte fick vår vanliga dos idag. (Nu vaknade han i och för sig precis efter att jag tog bilden och vägrade sova på resten av dagen och blev så klart övertrött och förtvivlad på kvällen, även fast vi smet ut en snabbis till affären, men jag tänker ändå inbilla mig att frisk luft hade varit ett vinnande koncept idag.)

Ps. Utvecklingsmässigt har Isak börjat att ge ifrån sig ett trevande litet joller när andan faller på.

Perfekt tempererad bebis

Vi genomgår den första barnsjukdomen, som egentligen är mer av en krämpa. I natt slutade Isak att böka och grymta tillfälligt för att hosta slem och imitera olika kvävningsljud istället. Nej, det gjorde inte att vi sov bättre. Det gjorde istället att jag idag satt arton minuter i telefonkö till Vårdguidens barnexperter för att bli guidad i hur man hanterar ett hostande spädbarn. Jag fick veta att allt är okej om barnet inte har över 38 grader i feber, då är det tydligen akut. När jag sade till tanten i andra änden att han inte var febrig ity hans panna var sval, sade hon strängt på finlandssvenska "man vet aldrig med baaaarneeeen" och "enda stället som duger till tempen är rooompaaaan". Vilken tur att vi har en rektaltermometer då tänkte jag lite myndigt för mig själv och lade på.

En dag kommer Isak att lära sig läsa och då kanske han hittar den här bloggen, så för den framtida familjefriden skippar jag detaljerna om hur vi kom fram till att Isak är ett perfekt tempererat barn, men han hade i alla fall 36.8. Jag blev så klart både orimligt stolt och mallig över denna prestation som han inte rår över själv. Och även om det är lite svårt att se fram emot nätterna över huvud taget just nu så ser jag hellre fram emot en natt av hosta och rossel än en natt på akuten. God natt!

Så här såg det ut i morse.

Lätt att vara glad när man är den enda som sover, jo jo. Jag fotade i blindo eftersom att mina ögon var igentorkade av sömnbrist. Den där ovanan han har att rulla runt och grymta som han vore besatt av anden från en orolig gris får han faktiskt lägga av med. Annars kan han får fortsätta med det mesta. Han är ungefär en månad före i utvecklingen när det kommer till att bära sin tyngd på benen, lyfta sitt huvud och skratta utan ljud (även om han är rätt snål med just det). Så klart! Han är ju världens bästa räserbebis.

Vi är inte riktigt överens om solhattens förträfflighet här hemma:

Promenix

I sex veckor har jag med framgång använt förlossningen som ursäkt för att jag inte har rört på mig särskilt mycket. Det har inte ens varit en lögn eftersom att min kropp inte alls var gjord för att föda ett så stort barn som Isak (trots att den första barnmorskan på förlossningen hävdade det). Idag bestämde jag mig i alla fall för att jag var färdig med förlossningens biverkningar och drog med mig sonen på en långpromenad i fotriktiga skor. Sex kilometer avverkade vi. Eller mest jag. Isak gjorde inte så mycket mer än att sova. Så här såg det i alla fall ut vid Långsjön som låg efter vägen: 

När vi kom hem kändes det rimligt att äta en hel påse chokladägg från Anthon Berg. Jag hade ju trots allt gått mer på en dag än vad jag har gjort på tolv veckor. Sedan sjöng jag en vaggvisa från 1924 till Isaks stora glädje:

Nu uttrycks ett massivt missnöje bredvid mig i soffan. Kanske för att vi precis visade Isak solhatten som han måste ha på sig varje gång vi går ut i sommar.

Vi testade napp igår igen

Den tog ungefär tio sekunder att spotta ut under vilka jag passade på att föreviga allt på bild. Notera förtvivlan i hans ögon över att detta inte är ett finger. När nappen var ute gav han mig en "MAMMA DU LURADE MIG"-blick innan han började gnälla demonstrativt och entonigt en stund. Och ja, jag lurade ju honom lite allt, men bara på det där sättet som föräldrar gör. Ni vet, luret som kallas "för barnets skull".

Summan av skrik är konstant

Det man missar att skrika på kvällen får man ta igen på natten genom att imitera ett böksvin. Vilket han gjorde med framgång. Hela natten. Böka, böka, böka, grymta, slappna av så att föräldrarna precis somnar in, sedan böka, böka, grymta igen. En riktig liten begåvning är han när det kommer till det där. Kanske var han lugn någon gång mellan två och tre. Jag vet inte, ity min hjärna är för uttorkad av sömnbrist för att jag ska minnas.

Och det han inte tog igen genom att böka i natt tar han igen genom att skrika sig blå över pappas axel just nu. Hjärtat...

Om det var en bra idé att äta på Fridays en solig söndag när körsbärsträden var i full blom i Kungsträdgården?

Morfar fångar essensen av allas känsla innan maten kom in, på bild.

Döm själva av minen på detta uppgivna barn. Vi var ju inte de enda som hade smitt dessa planer om en säger. Fast blommorna var fina och sällskapet med och när blodsockret väl var fixat och Isak hetsammats en stund på toaletten var vi på det hela taget en nöjd familj.

För övrigt springer jag omkring och försöker att inte ropa hej efter två (!!) lugna kvällar. Verkar som att placeboeffekt trots allt är en effekt - eller så är jag bara en kollrig morsa som tror att sju jobbiga kvällar i rad är ett mönster. Vad vet jag!