De mejlar från jobbet och frågar vem han liknar.

Om vi säger som så här: det råder inga tvivel om vems haka det är som har gått i arv i alla fall. I övrigt ser han ut som Isak, lite som jag själv gjorde när jag var en spädgris och när det är en dålig hår-dag har han tydliga drag av Dynamit-Harry.

Jobbig läsning

Jaha, det verkar som att vi kommer att behöva överleva min andra skräck trots allt då. Hittade en symtombeskrivning av kolik när jag slögooglade lite igår kväll:

"Anfall av svårtröstligt skrikande är huvudsymtomet. Typiskt börjar symtomen ökande under de första levnadsveckorna och är oftast mer uttalat från sen eftermiddag och utöver kvällen fram till midnatt. Barnet skriker kraftfullt i perioder, spänner bukmusklerna och drar upp benen. Det är oklart om det egentligen handlar om magsmärta. Andra perioder är det mer missnöjdhet, gnällighet och svårighet att komma till ro."

Den här typen av beskrivning ska helst inte kännas som en introduktion till ens bebis, men det gör den. Kan komma på ett gäng olika svordomar över detta, men eftersom att mina föräldrar läser här nöjer jag mig med att säga "stjärt". Längre ner i samma information stod det att Minifom bara ger placeboeffekt på kolik, däremot funkar det på "vanliga" gasbesvär om jag förstod allt rätt. Vi kör väl på med det ett tag till ändå. Placeboeffekt är ju trots allt en effekt det också och har vi tur (tillåt mig tvivla) är det kanske bara gaser som beter sig precis som kolik.

Annars försöker jag se det här som ett ypperligt tillfälle att sparka igång den här kroppen igen. "Igen" är förvisso en lögn för denna kropp har då aldrig varit "igång" egentligen, men den kan ju bli! Det är som jobbigast under ungefär tre timmar. Kan jag ägna mer än en av de timmarna till kvällspromenader kanske allt blir lite uthärdligare för mig. För Frallan som sitter hemma med Isak blir det nog lite jobbigare. Skoja! Isak ska så klart med. Frisk luft är som narkos för honom.

Ett annat mirakel än vi tänkt oss

Två saker har skrämt mig extra mycket med barn även innan jag blev gravid. Navelsträngens förruttnelse och kolik. Det första överlevde vi på fem dagar, det andra vet vi inte än om det är något vi kommer att behöva överleva. Kvällarna är fortfarande en kamp så jag har redan ställt in mig på kolik (för då kommer jag blir så himla glad om det inte är det, förstår ni), men riktigt säkra kan vi inte vara.

Företagen vet så klart att kolik är en skräck för många, därför skapar de produkter som desperata föräldrar ska köpa för jättedyra pengar. En sådan produkt är vaggan Mawok. Läser man om den på företagets hemsida förstår man inte hur man ens har kunnat ha en stabil uppväxt själv utan det här mirakelmedlet. Den är ergonomisk, den vaggar precis som gravidmagen, den ger trygghet, den botar kolik och förmodligen får den blinda att se. Den kostar även närmre 2000 kronor. Lite dyrt för något som inte kan användas mer än fyra månader, men jag är inte den som är den. Nej då, jag är den som letar upp saker på Blocket. Mitt i Isaks söndagsuppror, när allt kändes rätt hopplöst, hittade jag en Mawok där för 600 kronor. Som en skänk från ovan!

Glada i hågen och fyllda av hopp köpte vi vaggan i måndags och lite senare samma kväll kunde vi testa den på en mycket skeptisk son. Nu hade han typiskt nog sovit precis innan så miraklet uteblev för stunden, men redan till natten blev det ett faktum. Isak sov nämligen utan protester för första gången i sin egen spjälsäng. Nej jag skojar inte. Det är faktiskt helt otroligt vad en Mawok kan åstadkomma!

Lite skeptisk.

För er som alltid undrat

Så här låter det när jag sjunger "Mormors lilla kråka":

Plötsligt en dag så händer det!

Vissa dagar borde egentligen få extra långa inlägg för att det händer extra stora saker. Idag är exempelvis en sådan dag. Men så har vi det här med att perioden mellan sen eftermiddag och midnatt är en period av lidande och då finns det varken tid eller ro till långa inlägg, så jag får helt enkelt fatta mig kort:

Det första riktiga leende dansade över hans tandlösa mun idag!

Det har ju förekommit viss osäkerhet här hemma om huruvida ett leende har varit ett leende, en övning eller om det bara har rört sig om gaser. Den här gången rådde emellertid inga som helst tvivel om att det var på riktigt. Dels brakade det inte i brallan direkt efter, dels grät han inte i direkt anslutning men framförallt strålade rörande, genuin glädje ur hans ögon rätt in i mina flera gånger om. När han "ler" i vanliga fall brukar han vaja av och an som Stevie Wonder utan att låta blicken ta fäste på något (för att sekunden efter... ja just det). Nu var han rak i ryggen som en fura, för att citera Lasse Berghagen (varför jag nu vill göra det) och tittade på mig en lång stund.

Lite senare, mitt under pågående påklädning, hände det igen. Nu har jag längtat mig halvt fördärvad sedan klockan halv fyra för att få uppleva det en gång till, men nej. Han har inte visat några fler tydliga tecken på glädje. Möjligen för att jag besvarade det första leendet med att gråta och det andra med att gå upp i ett falsettskriande "fiiiiiiin", men mest troligt för att Björn Skifs hade rätt när han så klokt konstaterade: det blir alltid värre framåt natten. Vi kanske får se oss om efter en pysventil trots allt.

Den lite mer introverta glädjen.

Få mejl när Isak uppdateras:

Det ska nu finnas en liten ruta, ovanför inläggslistan till höger, bredvid vilken det står "submit". Om man skriver i sin e-post där och klickar på "submit" så ska det förhoppningsvis plinga till i inboxen när jag har uppdaterat här. Om det inte funkar skyller jag på regeringen, i brist på annat.

Snuttefinger

Livet hade blivit så mycket enklare om den här lilla killen insåg att han gillar napp egentligen, men han kämpar verkligen mot den instinkten. Barnmorskan gav oss rådet att lura honom genom att värma nappen, droppa mjölk på den och sedan, när han nästan sover, lite lömskt peta in den i munnen på honom. Det har gått sådär hittills. Först somnade han för djupt och vägrade släppa in något i munnen, sedan var nappen för kall och Isak för vaken. Nu är han bara för ilsken. Alex kan med andra ord snart stoltsera med ytterligare ett russinfinger.

Hå hå ja ja, man kanske egentligen ska vara glad över att han vägrar ta emot något som det kommer bli ett helvete att vänja honom av vid. Såvida han inte tar till tummen istället vill säga. Nappar kan man i alla fall gömma och slänga bort - han blir nog lite traumatiserad om vi försöker göra samma sak med en kroppsdel.

Att förvänta sig det värsta

Häromdagen låg Isak helt tillfreds i sina fräsiga leopardbrallor i mitt knä. Nu hänger han ganska så otillfreds i BabyBjörn-selen på sin faders mage. Eftersom att det här är tredje tillfället på kort tid som det har varit en kamp att trösta parveln (eller parvelen som man säger i Skåne), eftersom att vi har märkt tydliga tendenser på att hans mage är i uppror till och från och eftersom att allt positivt tänkande den senaste tiden har lett till negativa konsekvenser tar jag ut misären i förskott och förbereder mig på minst två månaders kolik. Den typen av tillstånd kommer ju krypandes sägs det, till skillnad från mjölkstockningen som slog till över en natt (efter att jag hade varit försiktigt positiv över att jag verkade slippa det. Jo jo.). Observera gärna att jag är närking, för övrigt. Att gnälla ligger mig helt naturligt varmt om hjärtat.

Problemet med hans onda mage är att den är full av luft vilket gör att han blir kinkig vilket gör att han vill amma. Men. När han ammar med magen full av luft har han svårt att koncentrera sig vilket gör att han blir arg och tappar greppet vilket i sin tur gör att han sväljer ännu mer luft. Får han inte amma när han vill blir han arg över det istället (vilket man ju kan förstå). Hur kommer vi runt det? Ingen aning, men på måndag går vi till apoteket och köper Minifom-droppar. Tydligen splittrar det de stora bubblorna i magen så att de blir små och mindre förödande för hans späda tarmsystem. Spontant vet jag minst tre vuxna i min närhet som också skulle må bra av de där dropparna. Jag låter det vara osagt vilka.

-------------------------------------------------------------------

Uppdatering: Frallan googlar i detta nu rektalkatetern Windi - pysventil för småfisar. Frågan är om Isak någonsin förlåter sina föräldrar om de utsätter honom för en sådan...

En månad och en dag-dagen

Igår fyllde Isak en månad, det lilla livet, och firade det med att få skorv. Jag firade också, men genom mjölkstockning. Eftersom att den håller i sig idag med har Brallan tagit Isak och vagnen och stuckit till djurparken Aspudden medan jag ligger hemma i febersvett och kvider. Isak mår däremot utmärkt trots sin snuskiga hårbotten. Förutom att fira med skorv igår har han börjat se en när man pratar med honom. Se istället för att titta på en alltså, vilket kan göra en lite nervös eftersom att det känns som att han ser rakt in i ens lumpnaste inre med sina mörka små ögon. Ansiktsuttrycket som påminner om ett leende har också eskalerat under det senaste dygnet, men allt som oftast övergår det i gråt precis när någon av oss har sagt "Titta, titta han ler!".

Och ja, jag är precis så fånig att det känns lite tomt i hjärtat nu när de har varit borta i två timmar.

Fyraveckorskollen

Isak har en kusin som egentligen är en syssling. Hon heter Rut, är snart sex månader och väger, lite styvt, sju och ett halvt kilo. Frallans kusinbarn Alice är två månader och väger fyra komma åtta kilo. Isak blev fyra veckor i tisdags. Idag väger han 5960 gram. Vilket förklarar en del. Bland annat andnöden jag får när han ligger på mitt bröst på nätterna.

Skitglad

Vi vet ju alla vad det handlar om när en fyra veckor gammal bebis lyckas fyra av ett leende.

Tre minuter senare gjordes ett byte. Jag skippar detaljerna.

Vägen dit.

Låt mig sammanfatta lite kort hur graviditeten var för mitt eget minnes skull:

Månad ett. Skulle kunna döpas till "little did I know". Hade ingen aning om att jag var gravid.

Månad två och tre - en inte så särskilt ljuv tid. Ångesten, tröttheten, illamåendet - en ohelig treenighet. Tillfreds med att få se ett litet Isak-yngel på ett tidigt ultraljud dock.

Månad fyra - inte heller en så särskilt ljuv tid. Hormonhuvudvärk varje dag i fem veckor. Folk som ständigt utbrast "men NU syns det ju verkligen!!!" även fast kulan var i samma storlek som ett halvår tidigare  (då jag i och för sig blev utsatt för gravid-frågan flera gånger).

Månad fem - ljuvt? Nej. Nu började foglossningen.

Månad sex till åtta - skulle vara synd om kroppen svek ett vinnande koncept. Den här tiden var inte heller ljuv. Foglossning, sömnlöshet, nästäppa, flåsighet och ryggont. Joy? Knappast.

Månad nio - total misär. Nej det var en överdrift, men det skulle vara en direkt lögn att säga att den här tiden var rolig. Två veckor innan beräknad förlossning sjukskrevs jag på heltid, två veckor efter beräknad förlossning föddes Isak. 4.8 kilo och 55 centimeter lång.

Konklusion: jag är INTE en av dem som är gjorda för att vara gravid. Däremot var det många som under den här tiden berättade för mig hur fantastiska deras graviditeter hade varit. Stort tack för det hörrni, verkligen. Jättetack.

Ultraljud i vecka 12 +5 för att jag skulle kunna förstå att det verkligen låg något där.

November. Månad fem alltså.

Jo jo, vitsar till det i åttonde månaden med min "Think outside the cocks"-tröja.

Fyra dagar innan jag var beräknad. Hade lagt håret och tittat på hajfilm dagen innan. Livet blev marginellt bättre av det.

Det var så här det började,

med ångest den 25 augusti 2011. Isak var inte riktigt enligt planen. Han skulle inte ens kunna bli till utan att jag genomgick hormonbehandlingar för min PCO enligt läkarna. Jahaja, stickan sade något helt annat.

Vi hade inte riktigt tänkt oss barn innan Frallans utbildning var över och vi hade definitivt inte tänkt föröka oss i ettan i Aspudden. Isak hade däremot helt andra planer, så han trotsade det tvivelaktiga klimatet i min befruktningsregion och tog fäste någon gång i början av juni. Ungefär sex veckor senare, två dagar innan vår inplanerade resa till Dublin, fick vi veta att han satt där på livmoderväggen. Jag hade ju bara tänkt ta testet för att utesluta det som ändå inte var rimligt efter en veckas minskat ölsug, akut trötthet och ihållande illamående. Innerst inne var jag övertygad om att en maginfluensa hade bestämt sig för att sabba början på semestern. Att stickan skulle visa positivt fanns inte ens i min världsbild. Därför krävdes två tester hemma ("jo men det finns ju trots allt en felmarginal på några promille här") och ett test hos barnmorskan innan vi förstod att jag bar på ett liv och vi kunde leva ut vår ångest till fullo. Och det gjorde vi - med blodtrycksfall, tårar och kallsvettningar innan vi efter en tids vånda insåg att vi någonstans ändå ville ge det här livet en chans.