Det kanske blir napp i alla fall

En dag under graviditeten lästa jag att nappbarn i mindre utsträckning drabbas av plötslig spädbarnsdöd. Efter det skumpade jag hem och krävde att vårt framtida barn skulle bli nappbärare. Alex fixade genast två nappar: en som skulle vara lika ergonomisk som en tutte och en i rågummi som var ekologiskare än gräset utanför dörren. Sedan kom Isak och då ställdes vi ganska snabbt inför det faktum att barn har en egen vilja. Isak har hatat båda napparna intensivt. Det sista, seriösa försöket slutade med att han spände ryggen i en båge och spottade rågummi-nappen halvvägs över rummet. Vi gav upp någon gång i slutet av maj.

Så kom plötsligt den här dagen. Dagen då han slängde in sin bitring under soffan och det enda substitutet inom räckhåll var den ergonomiska nappen. Jag hade ingen tanke på att han skulle suga på den utan tänkte mer att den säkert gick att gnaga på lika bra som något annat. Två sekunder senare hittade jag honom så här:

Nu har vi emellertid sagt att det är lika bra att strunta i napp och slippa det avvänjningsmomentet istället för att truga in honom i ett beroende. Å andra sidan har han börjat suga en del på tummen och den kommer vi aldrig kunna gömma eller ge till nappträdet på Skansen när det är dags för honom att sluta. Å tredje sidan är napp tydligen så kontroversiellt idag att folk fnyser i avsky bara man råkar tänka tanken i fel sällskap. Jag har med andra ord känt mig minst sagt kluven inför nappens vara eller icke vara hela denna dag. Det som till slut fällde avgörandet var dock detta:

Han somnade! I stillastående vagn! Utan att vi lade oss i! Det finns inga garantier för att han kommer att göra det igen, men efter all sömnbrottning vi har gått igenom de senaste månaderna vorde det idiotiskt att inte ge nappen en chans som insomningsmedel. Så ja, han får nog bli ett nappbarn om han vill trots allt.