Först sträckte han gråtande sina små händer efter min mat. Sedan blev han orimligt glad för lite gröt. Två skedar in i gröten grät han igen för att jag var för långsam. I måndags, på femmånadersdagen, firade vi med en puread morot. Den gjorde honom så exalterad att en utomstående hade kunnat tro att vi svälter honom till vardags. Det gör vi alltså inte. Han råkar bara ha lite lägre krav än vi andra på vad som är roligt, men lite högre krav på att det ska gå snabbt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar