Häromdagen åkte vi buss i nästan tjugo minuter. Under större delen av resan bläddrade en frejdig Isak i sin bok under glada tillrop. Tyvärr låter hans nya glada tillrop som dem hos en plågad katt, vilket av blickarna att döma chockade en hel del medresenärer. Jag rodnade till en början så intensivt att det kändes som att jag skulle få en ny hårfärg. Sedan gav jag upp. Jag hade inte nog med blod för att underhålla mina blossande kinder, så jag ignorerade omgivningen för att stå ut istället (i hemlighet var jag ganska stolt över hans prestation, men det kändes som fel tillfälle att visa det just då). Fortsättningsvis leker vi nog lite i närområdet istället. Dit vi inte behöver åka buss. Tills Isak har lärt sig det där med att matcha rätt ljud med rätt humör lite bättre. Om vi nödvändigtvis måste åka buss kanske vi ska undvika att göra det precis när stadens alla trötta kontorsarbetare åker hem för dagen. Det känns som att det krävs ganska högt blodsocker för att förstå hur otroligt charmigt det där ljudet egentligen är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar