Idag kom hoppkossan hem till oss. Isak var inte jättenöjd först, han var snarare rädd. Inte så att han grät, utan mer så att han skräckslaget slängde armarna om min hals och vägrade släppa. Med jämna mellanrum vända han sig om och tittade på kossan - sträckte ut ett tvekande finger - för att sedan klamra sig fast vid mig igen. Det var inte förrän han gett kossan tre rejäla slag med cementblandaren som det kändes säkert att glida ner vid sidan om och peta lite försiktigt på ena örat. Nu är de kompisar så länge jag sitter bredvid. Låt oss hoppas att han lär sig få nya vänner med en annan metod när han blir äldre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar