Samtliga pulkaturer under den gångna månaden har Isak tagit sig igenom med ett uttryckslöst ansikte. Endast när vi har stannat har bytt ansiktsuttryck till ett vrål av missnöje. Fram till i förrgår! Då var det äntligen så roligt att han skrek av lycka och sträckte armarna upp i luften. På tiden att man fick lite lön för mödan av att dra omkring de där plus tio-kilona. Fick inga riktigt bra bilder på det dock, eftersom att armuppräckningslyckan bara kom när jag sprang och min iPhone inte tycker om att försöka fota saker i rörelse (och när jag stannade blev han missnöjd overkligt snabbt och det är inget jag behöver dokumentera). Jag tycker dessutom inte om att springa baklänges och försöka ta bilder. Men jag lyckades i alla fall få till tre suddiga minnen till framtiden. Glad för det lilla, och så vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar