Vi hade inte riktigt tänkt oss barn innan Frallans utbildning var över och vi hade definitivt inte tänkt föröka oss i ettan i Aspudden. Isak hade däremot helt andra planer, så han trotsade det tvivelaktiga klimatet i min befruktningsregion och tog fäste någon gång i början av juni. Ungefär sex veckor senare, två dagar innan vår inplanerade resa till Dublin, fick vi veta att han satt där på livmoderväggen. Jag hade ju bara tänkt ta testet för att utesluta det som ändå inte var rimligt efter en veckas minskat ölsug, akut trötthet och ihållande illamående. Innerst inne var jag övertygad om att en maginfluensa hade bestämt sig för att sabba början på semestern. Att stickan skulle visa positivt fanns inte ens i min världsbild. Därför krävdes två tester hemma ("jo men det finns ju trots allt en felmarginal på några promille här") och ett test hos barnmorskan innan vi förstod att jag bar på ett liv och vi kunde leva ut vår ångest till fullo. Och det gjorde vi - med blodtrycksfall, tårar och kallsvettningar innan vi efter en tids vånda insåg att vi någonstans ändå ville ge det här livet en chans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar