Plötsligt en dag så händer det!

Vissa dagar borde egentligen få extra långa inlägg för att det händer extra stora saker. Idag är exempelvis en sådan dag. Men så har vi det här med att perioden mellan sen eftermiddag och midnatt är en period av lidande och då finns det varken tid eller ro till långa inlägg, så jag får helt enkelt fatta mig kort:

Det första riktiga leende dansade över hans tandlösa mun idag!

Det har ju förekommit viss osäkerhet här hemma om huruvida ett leende har varit ett leende, en övning eller om det bara har rört sig om gaser. Den här gången rådde emellertid inga som helst tvivel om att det var på riktigt. Dels brakade det inte i brallan direkt efter, dels grät han inte i direkt anslutning men framförallt strålade rörande, genuin glädje ur hans ögon rätt in i mina flera gånger om. När han "ler" i vanliga fall brukar han vaja av och an som Stevie Wonder utan att låta blicken ta fäste på något (för att sekunden efter... ja just det). Nu var han rak i ryggen som en fura, för att citera Lasse Berghagen (varför jag nu vill göra det) och tittade på mig en lång stund.

Lite senare, mitt under pågående påklädning, hände det igen. Nu har jag längtat mig halvt fördärvad sedan klockan halv fyra för att få uppleva det en gång till, men nej. Han har inte visat några fler tydliga tecken på glädje. Möjligen för att jag besvarade det första leendet med att gråta och det andra med att gå upp i ett falsettskriande "fiiiiiiin", men mest troligt för att Björn Skifs hade rätt när han så klokt konstaterade: det blir alltid värre framåt natten. Vi kanske får se oss om efter en pysventil trots allt.

Den lite mer introverta glädjen.