Om vi börjar med vad jag tyckte: njae. Alex var tvungen att jobba så jag fick gå själv med Isak. Jag är troligen äldst. Jag är troligen den enda som har läst något om genusvetenskap och som vill att mitt barn ska få utvecklas som individ och inte utifrån en påtvingad könsroll. Jag är troligen rätt ensam om att inte tillägga att jag är nöjd så länge mitt barn är nöjt i varje mening (det säger ju sig själv - föräldrar som tenderar att vara av en annan åsikt brukar i regel ha ganska missnöjda barn). Men kanske kom det där sista med att de flesta verkar vara lite yngre, lite ängsligare och lite mer ihärdiga i att vara lillgamla än vad jag är.
Två av mammorna var okej trots allt. Isak verkade dessutom väldigt tillfreds i den där gruppen så vi kommer att fortsätta gå. Han snackade, kollade in folks tröjor och hade en utdragen diskussion med Elsa (dotter till en av de två mammorna som var okej). Väldigt sött. Ett under att han var på ett så strålande humör trots att träffen kom i vägen för förmiddagsluren. (Ett under att JAG ens var på ett humör med tanke på hur lite jag sov i natt).
Barnmorskan sade säkert femton gånger att vi absolut inte ska jämföra oss med varandra. När det var dags att ligga på mage på golvet insåg jag ändå snabbt att vi nog måste öva lite mer på det här hemma. Det har bara inte blivit av eftersom att han har gillat sittern så mycket (och för att katten tyckte att babygymet var en utmärkt toalett). När de andra bebisarna stödde sig på sina armar och tittade upp i taket låg således Isak platt ner med ansiktet i mattan och grymtade. Efter en timmeslång minut segade han upp huvudet två centimeter över marken, vände det åt åt sidan, lade det ner och somnade. Det var så klart himla skönt och avslappnande det där. Efter två minuter kom ett högljutt "BROOOOOINK" följt av en relativt stor olycka som gjorde mig väldigt, väldigt tacksam över att jag lyckades rafsa med mig ett ombyte i sista stund innan vi gick hemifrån. Jag var väl inte den stoltaste av mödrar just då, kan man säga. Isak verkade däremot väldigt glad över vad han åstadkommit.
Passade på att väga honom när jag bytte på honom och även om han kanske inte kan lyfta huvudet högst så lär han i alla fall väga mest (vilket är en bedrift i sig vid tio veckors ålder anser jag). Nästan prick sju kilo. 6997 gram för att vara exakt. Och han såg såklart ut att vara en månad äldre än alla andra (som såg ut att vara mindre än vad han var när han föddes).
Vi avslutade allt med att gå 6.87 kilometer med Hedvig och hennes mamma (som också var helt okej, trots att jag inte minns vad hon heter).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar