Hemma bäst, som man säger.

Klarade av tre timmar jobbfest idag och sammanlagt fem timmar utan Isak. Det gick över förväntan bra, trots den ständiga frågan "men är det inte väldigt jobbigt för dig att vara ifrån din son"?. "Ungefär lika jobbigt som det är för Alex när han måste jobba, skulle jag tro. Vad vänligt av er att påminna mig." sade jag. Tänkte att piken var ganska tydlig, men det tänkte inte alltid mottagaren som fortsatte beskriva varför det skulle vara jobbigt. "Jo men du vet, du måste ju känna dig helt tom nu när han inte är med." "Det är väl som att en del av dig fattas nu?" "Saknar han dig inte" och så vidare.

Vid ett tillfälle gjorde jag ett försök att utveckla varför det kan vara lite skönt att lämna hemmet själv en längre stund TROTS att jag är mamma. Isak gillar helt enkelt inte att vara ensam när han är vaken vilket innebär ganska begränsat med tid till det jag själv behöver. Som lunch (chipsrester, en näve nötter och tre bananer igår). Eller toalettbesök (vi är väldigt glada över bärselen och att Isak inte kommer att minnas den här tiden). För en av mina kolleger var den här informationen så traumatisk att hon var tvungen att skrika i falsett "AKTA DIG DU SKÄMMER BORT HONOM!". Sedär. Och jag som trodde att problemet var att jag inte var närvarande? Börjar ganska så snabbt att förstå varför så många mammor har så dåliga samveten. Är det ens möjligt att skämma bort en människa som är nio veckor, för övrigt?

Håhå jaja, förutom allt det där var det en mycket trevlig tillställning även om det var ännu trevligare att möta min fina lilla familj vid pendeltåget när jag skulle hem. Och det var väl just allt det som gjorde det värt att lämna hemmet i fem timmar. Känslan av att komma tillbaka. Därför kommer jag att göra om det igen. Trots att det gör mig halv och tom och gudarna vet vad.